Tack för hjälpen ...eller?

Att det blåste storm idag (och igår och i förrgår..) kan inte en enda jävel i Lund kunnat undgå att lägga märke till. Vad som däremot var lättare att missa var tydligen en gammal man som trillat med sin rollator. Mitt på ett litet torg. Framför två fullsatta caféer. Jag blir ursinnig bara jag tänker tillbaka på vad jag såg. Cirka tjugo meter från platsen där mannen fallit på knä och kämpade förtvivlat för att komma upp fick jag syn på honom. På den tid det tog för mig att tillryggalägga den sträckan hann jag se ett flertal personer skynda fram över torget. Alla gick förbi honom. Med tanke på att jag aldrig såg honom trilla undrade jag hur många andra som redan gjort likadant. Strax efter att jag var framme hos mannen kom dock en annan man för att hjälpa till, tack och lov. Slutet gått allting gott... fast ändå inte. För hur tänker folk egentligen? Hur kan man ignorera en människa som behöver hjälp? Tänk dig in i situationen, vad skulle du ha gjort? Sträckt ut en hand eller gått förbi som alla andra? En dag är det kanske din egen morfar som ligger där, hur känns det då att veta att folk bara skulle gå förbi? Jag tänker på mannen och på att det där hade kunnat vara min vän eller släkting, och jag blir mörkrädd av tanken.