Trender och mobbing

Det är lustigt det här med trender. När jag var ung blev jag retad för mitt leende och fick ett elakt öknamn. Än idag tänker jag på hur mycket jag ska le eller skratta i olika sammanhang. Samtidigt är min elvaåriga lillasyster avundsjuk på mig för att jag har vampyrtänder. True blood, Vampire diaries, Twilight... vampyrer är typ det häftigaste som finns just nu, i hennes och kompisarnas värld. Men om vampyrer är inne måste väl något annat vara ute. Eller? Vad är det som bestämmer ett barns värde idag egentligen? Förr blev man retad om man bar glasögon eller såg ut på ett visst sätt eller var fattig - men 2012? Utan några vidare svårigheter tar jag på mig rollen som orolig förälder, granskar min systers framfart på facebook och försöker hålla koll på hur många kompisar hon har. Jag har förstått att många ser upp till henne och jag tänker att hon måste vara en positiv ledare, som visar tolerans och acceptans mot alla runt omkring. För det är så det fungerar. I varje grupp människor finns det några ledartyper och en del är självutvalda ledare medan andra blir tilldelade den rollen. Ledaren kan vara positiv eller negativ: Den positiva ledaren är inkluderande och skapar ett positivt grupptryck där det inte är okej att vara elak. Den negativa ledaren gör tvärtom - han eller hon bibehåller sin status som ledare genom ett negativt grupptryck. Väljer ledaren att utesluta någon ur gruppen gör de andra medlemmarna samma sak i rädsla över att själva bli uteslutna.

I min mellanstadieklass fanns bara negativa ledare. Vem skapar dem? Skolan? Omvärlden? Jag önskar att jag kunde få förklarat hur de tänkte, vad som drev dem till denna mobbing. Hur tänker de idag? Gör de samma sak på sin arbetsplats? För ett par dagar sedan blev jag inbjuden till en grupp som en tjej i min gamla klass skapat: klass 9D. Där diskuteras en klassträff och alla tycker det är en fullkomligt strålande idé - utom jag. Vad ska jag göra där? Jag undrar vad de egentligen tycker om mig nu, om de minns vad de tidigare sagt och gjort. Är det kanske ett rått skämt att bjuda mig?
"En fantastisk rolig tid hade man på högstadiet och nu samlas vi förhoppningsvis igen för att ha en rolig kväll tillsammans med en massa minnen och skratt från tiden då vi var tonåringar.."
Jag skrattade sällan på den tiden, jag hade ingen anledning. Jag var för upptagen med att skämmas över min oduglighet. Kanske borde jag gå, för att se hur de förändrats - om de har förändrats vill säga. För att på något vis få upprättelse, ett erkännande av min rätt att existera. Jag kommer dock inte att gå. Minnena är för starka och obehaget för stort. Jag är trött på att försöka passa in, trött på att låtsas, trött på att vara någon annan än mig själv. Varje dag påverkas jag av mitt förflutna men jag väljer att inte låta det styra mitt liv längre. Istället tänker jag på min syster och på trender och på hur just jag kan påverka någon att göra världen bättre.

Om vänskap

Lyckan kommer, lyckan går.

Vänner försvinner, vänskap återuppstår.

Jag mår som jag förtjänar och förtjänar det jag får.

Känner orden ventileras i tankarnas oändliga spår.

Trots allt som hänt,

står lyckans dörr på glänt.

Det är som allt jag känt

har blivit upp-och ned-vänt.

Där jag förut kände press

var orkeslös och less.

Har jag idag mod och finess,

klarar att hantera stress.

Med nytt mod går jag och bredvid går du,

det finns inget då bara framtid och nu.

Låt oss glömma det som varit, men inte det vi lärt:

Att tala med varandra för det är mödan värt.

 

 

Tillägnad min vän A.

En förtjusande dag som idag idag idag

Idag är det skärgård... En söndag då ingenting händer, då himmeln är grå och inga bilar hörs. Jag är som vanligt rastlös och vill träffa folk och hitta på något. Skillnaden nu är att det är en slags positiv rastlöshet. Jag har återfått mycket av den energi jag dränerades på i somras och vill nu göra saker för att det är roligt och inte bara för att fylla dagarna. Känner mig lite som ett barn som måste sitta still i skolan men som inget hellre vill än att springa ut på rast. Det kryper i benen och rycker i armarna sådär lite halvirriterande.

Ovanpå detta har jag tusen känslor som virvlar runt i kroppen. Vilken ska jag fästa mig vid? Vilka känslor är på riktigt? Osäkerheten bidrar till känslan av rastlöshet, jag vill ha klarhet, vill att någonting ska hända, vill få ett tecken. Samtidigt njuter jag av att känna allt detta, medveten om hur snabbt det kan vända. Ibland tror jag nästan att någon sitter med en fjärrkontroll och zappar för så fort kan känslorna förändras, klick, klick, klick så går jag från ledsen till hoppfull till glad.

En förtjusande dag som idag idag idag är jag hoppfull, glad, nervös, förväntansfull och uttråkad!

Ha det skärgård folks!

Om att blicka framåt

"You can look back but don't stare" lyder en fras ur sången Eight letters skriven av Robbie Williams. Att se dokumentären om Take That, från storhetstiden till återföreningen, gav mig hopp. Tiden kan läka sår. Tiden gör det möjligt att vinna nya erfarenheter, att mogna. En druva är inte god förrän den fått värme och tid att utvecklas, och den dagen det är dags att skörda kan allting hända. Bittra fiender kan skapa något tillsammans. Vänskap som förlorats kan återuppstå.

Att se tillbaka är en mänsklig företeelse. Vi minns, vi ångrar, vi saknar, vi begrundar det som hänt. Jag vill tro att det är så vi blir bättre människor, för det är det förflutna som ger oss viktiga lärdomar om livet. Ibland är det dock lätt att fastna i det som varit, vilket Robbie också förstått. Har man svårt att se framåt tittar man onekligen bakåt, men kanske fattas det bara att lyfta blicken lite högre. Kanske är dimman bara tät just nu. Det kräver mod att ta sig an framtiden, att se framåt, men den som vågar har allt att vinna. Så se tillbaka - men stirra dig inte blind.

Sommarsummering

Hösten är här, och med den isande vindar och strålande sol varvat med regn och allmänt rusk. Vantarna har åkt på för länge sen, det finns ingen som kan värma mina händer längre.


Jag är glad att sommaren är över. Den efterlängtade sommaren, den som skulle bli en underbar sommar fylld med konserter och festival, av arbete, minisemestrar och umgänge med vänner, förvandlades till något helt annat; en sommar av sorg, jobb, utmattning och långa kvällar på en altan i Påarp. Två månader utan aptit, en dags semester, ångest över att vara hemma, av att laga mat, av att gå i affärer, av att lyssna på musik, av att vakna. Jag har förlorat två av mina bästa vänner och det känns. Det kanske inte syns, det kanske inte märks - men det känns.

Till de få positiva sakerna hör att jag kommit andra vänner närmare. Det är sant det de säger - att det är när man mår dåligt som man får reda på vem ens riktiga vänner är. Jag har inte många vänner, har aldrig haft och kommer aldrig att få, men de jag har är jag mån om och jag hoppas de vet om hur viktiga de är för mig. I mitt huvud är jag en skugga men vänner och familj gör mig levande, om så bara för en stund, och jag längtar efter varje möte.

Sådana uppskattade möten har ägt rum på olika platser i sommar. En helg har spenderats på Beach soccer i Åhus, en annan i Stockholm. Om vardagskvällarna, efter jobbet, har jag hållt mig ifrån lägenheten för att slippa tomheten. Att fylla varje dag med aktiviteter eller möten har varit en överlevnadsstrategi. Lugn och ro ger plats åt för många förvirrade och hotfulla tankar.


Hösten är här och jag planerar min flykt som en flyttfågel. Lämnar gamla marker för att till våren åter längta tillbaka. Helsingborg känns inte längre som den varma och trygga hemstad den en gång varit men nya vyer kan förhoppningsvis ändra på det. Jag längtar efter att få komma hem.

My hand has never felt this lonely
my eyes never been so hard to dry.

Du vet väl..?

Du vet väl om att du är värdefull.
Att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull.
För ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)