Trender och mobbing

Det är lustigt det här med trender. När jag var ung blev jag retad för mitt leende och fick ett elakt öknamn. Än idag tänker jag på hur mycket jag ska le eller skratta i olika sammanhang. Samtidigt är min elvaåriga lillasyster avundsjuk på mig för att jag har vampyrtänder. True blood, Vampire diaries, Twilight... vampyrer är typ det häftigaste som finns just nu, i hennes och kompisarnas värld. Men om vampyrer är inne måste väl något annat vara ute. Eller? Vad är det som bestämmer ett barns värde idag egentligen? Förr blev man retad om man bar glasögon eller såg ut på ett visst sätt eller var fattig - men 2012? Utan några vidare svårigheter tar jag på mig rollen som orolig förälder, granskar min systers framfart på facebook och försöker hålla koll på hur många kompisar hon har. Jag har förstått att många ser upp till henne och jag tänker att hon måste vara en positiv ledare, som visar tolerans och acceptans mot alla runt omkring. För det är så det fungerar. I varje grupp människor finns det några ledartyper och en del är självutvalda ledare medan andra blir tilldelade den rollen. Ledaren kan vara positiv eller negativ: Den positiva ledaren är inkluderande och skapar ett positivt grupptryck där det inte är okej att vara elak. Den negativa ledaren gör tvärtom - han eller hon bibehåller sin status som ledare genom ett negativt grupptryck. Väljer ledaren att utesluta någon ur gruppen gör de andra medlemmarna samma sak i rädsla över att själva bli uteslutna.

I min mellanstadieklass fanns bara negativa ledare. Vem skapar dem? Skolan? Omvärlden? Jag önskar att jag kunde få förklarat hur de tänkte, vad som drev dem till denna mobbing. Hur tänker de idag? Gör de samma sak på sin arbetsplats? För ett par dagar sedan blev jag inbjuden till en grupp som en tjej i min gamla klass skapat: klass 9D. Där diskuteras en klassträff och alla tycker det är en fullkomligt strålande idé - utom jag. Vad ska jag göra där? Jag undrar vad de egentligen tycker om mig nu, om de minns vad de tidigare sagt och gjort. Är det kanske ett rått skämt att bjuda mig?
"En fantastisk rolig tid hade man på högstadiet och nu samlas vi förhoppningsvis igen för att ha en rolig kväll tillsammans med en massa minnen och skratt från tiden då vi var tonåringar.."
Jag skrattade sällan på den tiden, jag hade ingen anledning. Jag var för upptagen med att skämmas över min oduglighet. Kanske borde jag gå, för att se hur de förändrats - om de har förändrats vill säga. För att på något vis få upprättelse, ett erkännande av min rätt att existera. Jag kommer dock inte att gå. Minnena är för starka och obehaget för stort. Jag är trött på att försöka passa in, trött på att låtsas, trött på att vara någon annan än mig själv. Varje dag påverkas jag av mitt förflutna men jag väljer att inte låta det styra mitt liv längre. Istället tänker jag på min syster och på trender och på hur just jag kan påverka någon att göra världen bättre.