Sommarsummering

Hösten är här, och med den isande vindar och strålande sol varvat med regn och allmänt rusk. Vantarna har åkt på för länge sen, det finns ingen som kan värma mina händer längre.


Jag är glad att sommaren är över. Den efterlängtade sommaren, den som skulle bli en underbar sommar fylld med konserter och festival, av arbete, minisemestrar och umgänge med vänner, förvandlades till något helt annat; en sommar av sorg, jobb, utmattning och långa kvällar på en altan i Påarp. Två månader utan aptit, en dags semester, ångest över att vara hemma, av att laga mat, av att gå i affärer, av att lyssna på musik, av att vakna. Jag har förlorat två av mina bästa vänner och det känns. Det kanske inte syns, det kanske inte märks - men det känns.

Till de få positiva sakerna hör att jag kommit andra vänner närmare. Det är sant det de säger - att det är när man mår dåligt som man får reda på vem ens riktiga vänner är. Jag har inte många vänner, har aldrig haft och kommer aldrig att få, men de jag har är jag mån om och jag hoppas de vet om hur viktiga de är för mig. I mitt huvud är jag en skugga men vänner och familj gör mig levande, om så bara för en stund, och jag längtar efter varje möte.

Sådana uppskattade möten har ägt rum på olika platser i sommar. En helg har spenderats på Beach soccer i Åhus, en annan i Stockholm. Om vardagskvällarna, efter jobbet, har jag hållt mig ifrån lägenheten för att slippa tomheten. Att fylla varje dag med aktiviteter eller möten har varit en överlevnadsstrategi. Lugn och ro ger plats åt för många förvirrade och hotfulla tankar.


Hösten är här och jag planerar min flykt som en flyttfågel. Lämnar gamla marker för att till våren åter längta tillbaka. Helsingborg känns inte längre som den varma och trygga hemstad den en gång varit men nya vyer kan förhoppningsvis ändra på det. Jag längtar efter att få komma hem.