Idag lyssnade jag på en låt jag inte hört på länge. Tankarna vandrade iväg på en nostalgisk stig kantad av kärlek, bitterhet, sorg och vrede. Du var den Första. Som gav mig komplimanger och visade mig en värld utanför min egen. Som fick mig att inse att jag existerar och är värd någonting. En vän som inte var som mina andra vänner.
Du var också den första vännen som vände ryggen till. Det sveket kommer jag aldrig att glömma. Du vände dig om utan ett ord, hukandes med svansen mellan benen. Din feghet gör mig svartögd än idag. Jag tror inte att jag sett dig i ögonen sedan dess.
Trots detta är jag villig att förlåta. Redo att svälja min stolthet och acceptera att du är som du är. Du behöver bara be mig. När jag hör min sång, den du en gång lovade att spela, då vet jag. Mitt bland publiken ska jag stå och sjunga med, och min blick ska än en gång möta din. En lång väntan är över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar