Att gräva en grop

När livet känns tungt blir man trångsynt. Det kan till exempel hända att man tror att den bästa lösningen består i att gräva ner sig i en grop. Gropen framstår som räddningen från allt ont, den ger skydd och trygghet. Det sista man vill är att lämna gropen och detta får en att vända taggarna utåt. Med dessa taggar och huggtänder försvarar man sig utan att se faran i att ligga kvar för länge. Sakta kvävs man tills allt känns fel fel fel. Omdömet är dock försvagat och istället för att göra det enda rätta, nämligen att inse att gropen är en dödsfälla, så gräver man ner sig ännu djupare. Inte förrän man är inne på de sista andetagen inser man sina misstag och risken är att det då kan vara för sent. Ingen finns längre kvar för att hjälpa en ut, för den som brydde sig vände man ryggen till i vrede och med felriktade anklagelser. Hur mycket man än önskar det ogjort går det inte, och insikten om vad man gjort blir till sten i ens hjärta. Skammen och sorgen är närmast outhärdlig, tillräckligt outhärdlig för att locka en att gräva en ny grop. Den hårda läxan är dock lärd, det blir inga fler gropar.