Tyst saknad

Det har varit tyst länge nu. Bruset av tankar som oroligt virvlat runt i kaos och mörker har försvunnit. Behovet att skriva om allt det mörka har tagit slut.

Lika lycklig som jag är just nu, lika rädd är jag för att åter falla ner i djupet. Jag letar efter tecken på att allting ska ta slut, men vad jag möts av varje dag är istället kärlek och trygghet. Kan det vara på riktigt?

I helgen som gick insåg jag plötsligt vad som håller på att hända. Samtidigt drog en enorm våg av sorg och saknad genom mig och fick mina ögon att tåras. För den dagen då för alltid får en djupare innebörd, kommer personen som en gång personifierade uttrycket inte finnas där och bevittna det.

Min längtan är så stark, smärtan så intensiv. Och ändå... Jag känner en hand fatta tag i min och känslostormen bedarrar. En annan känsla, nästan lika stark, tar över.

Jag tror den kallas kärlek.