Gamla rader

Sitter och tittar i en skrivbok och hittar några nedkladdade rader. En väldigt omärkvärdig text som dock väcker minnen till liv. Texten är kylskåpspoesi skapad av mig o Sle under en bartömningsfest:

"då jättesämst och bortanervösa
botten!
nu farlig het konst som fungerar
lite flottare extremt bra
det gillar vi"

Fotboll funkar minsann även på kylskåpet!

En lång väntan

Idag lyssnade jag på en låt jag inte hört på länge. Tankarna vandrade iväg på en nostalgisk stig kantad av kärlek, bitterhet, sorg och vrede. Du var den Första. Som gav mig komplimanger och visade mig en värld utanför min egen. Som fick mig att inse att jag existerar och är värd någonting. En vän som inte var som mina andra vänner.

Du var också den första vännen som vände ryggen till. Det sveket kommer jag aldrig att glömma. Du vände dig om utan ett ord, hukandes med svansen mellan benen. Din feghet gör mig svartögd än idag. Jag tror inte att jag sett dig i ögonen sedan dess.

Trots detta är jag villig att förlåta. Redo att svälja min stolthet och acceptera att du är som du är. Du behöver bara be mig. När jag hör min sång, den du en gång lovade att spela, då vet jag. Mitt bland publiken ska jag stå och sjunga med, och min blick ska än en gång möta din. En lång väntan är över.

Tomhet

Jag känner mig bortglömd. Det är ensamt.

Fan ta dig

Ja, dig. Du gör mig elak.

Stilla rusar jag

Utan förvarning kommer dem, tankarna. De som virvlar fram och tillbaka, upp o ner och ner o upp, runt runt och det går snabbare och snabbare och inget kan jag göra för att stoppa dem. Som dyker upp i mitt medvetande och tär hål på mitt inre och jag försöker mota bort dem men det går inte och det blir kapplöpning och jag förlorar och jag tänker vad har jag gjort för att förtjäna det här men sen hör jag den lilla hårda rösten som säger att nog förtjänar du det och det blir kaos inom mig och jag vill gråta med det går inte, hjärtat blir till sten och jag vill helst bara plocka ut det och slippa känna mer för det gör ont, så ont, och jag tänker att det är inte så här jag vill ha det så låt mig slippa snälla och jag undrar varför det bara ska vara upp till mig när vi är två och så blir jag arg och ledsen på samma gång och sen kommer behovet av att skriva ner allt det jävliga och efteråt känns det lite, lite bättre.

Timmen är sen. En ensam gatlyktas svaga sken silar sig in genom persiennerna. På väggarna syns randiga mönster, jag känner mig som i ett fängelse. Tankarna går runt runt i sökandet efter en utväg. Jag har letat länge nu, efter en hemlig lucka eller en dold port. Det enda jag funnit hittills är återvändsgränder och skinande hänglås. Jag blundar ett hjärtslag, försöker se mig själv hitta nyckeln. Vad jag istället ser är en falnande eld, glöd som långsamt blir till aska. Det sägs att hoppet är det sista som överger en, men jag känner mig redan övergiven.
Vad återstår då?

Abstinens

Upp med händerna! Jobba i sidled! Smäll på ordentligt!
Snabb kontring, diagonallöpning. Upphopp, vänta ut målvakten. Nu.

Brottas på linjen, motståndarens naglar gräver sig in i armen.
Växel, rysk spärr, inspel.
Slita sig loss, hoppa, upp med skottarmen för fler valmöjligheter. Vänta, vänta. Mål!

Varför valde jag fotboll? Man skadar ju sig bara...
Idag ska Sverige ge sig på Frankrike, tv-kvällen är räddad!
Larholm, Källman och Doder - ni är mina nya idoler.