Om att blicka framåt

"You can look back but don't stare" lyder en fras ur sången Eight letters skriven av Robbie Williams. Att se dokumentären om Take That, från storhetstiden till återföreningen, gav mig hopp. Tiden kan läka sår. Tiden gör det möjligt att vinna nya erfarenheter, att mogna. En druva är inte god förrän den fått värme och tid att utvecklas, och den dagen det är dags att skörda kan allting hända. Bittra fiender kan skapa något tillsammans. Vänskap som förlorats kan återuppstå.

Att se tillbaka är en mänsklig företeelse. Vi minns, vi ångrar, vi saknar, vi begrundar det som hänt. Jag vill tro att det är så vi blir bättre människor, för det är det förflutna som ger oss viktiga lärdomar om livet. Ibland är det dock lätt att fastna i det som varit, vilket Robbie också förstått. Har man svårt att se framåt tittar man onekligen bakåt, men kanske fattas det bara att lyfta blicken lite högre. Kanske är dimman bara tät just nu. Det kräver mod att ta sig an framtiden, att se framåt, men den som vågar har allt att vinna. Så se tillbaka - men stirra dig inte blind.

Sommarsummering

Hösten är här, och med den isande vindar och strålande sol varvat med regn och allmänt rusk. Vantarna har åkt på för länge sen, det finns ingen som kan värma mina händer längre.


Jag är glad att sommaren är över. Den efterlängtade sommaren, den som skulle bli en underbar sommar fylld med konserter och festival, av arbete, minisemestrar och umgänge med vänner, förvandlades till något helt annat; en sommar av sorg, jobb, utmattning och långa kvällar på en altan i Påarp. Två månader utan aptit, en dags semester, ångest över att vara hemma, av att laga mat, av att gå i affärer, av att lyssna på musik, av att vakna. Jag har förlorat två av mina bästa vänner och det känns. Det kanske inte syns, det kanske inte märks - men det känns.

Till de få positiva sakerna hör att jag kommit andra vänner närmare. Det är sant det de säger - att det är när man mår dåligt som man får reda på vem ens riktiga vänner är. Jag har inte många vänner, har aldrig haft och kommer aldrig att få, men de jag har är jag mån om och jag hoppas de vet om hur viktiga de är för mig. I mitt huvud är jag en skugga men vänner och familj gör mig levande, om så bara för en stund, och jag längtar efter varje möte.

Sådana uppskattade möten har ägt rum på olika platser i sommar. En helg har spenderats på Beach soccer i Åhus, en annan i Stockholm. Om vardagskvällarna, efter jobbet, har jag hållt mig ifrån lägenheten för att slippa tomheten. Att fylla varje dag med aktiviteter eller möten har varit en överlevnadsstrategi. Lugn och ro ger plats åt för många förvirrade och hotfulla tankar.


Hösten är här och jag planerar min flykt som en flyttfågel. Lämnar gamla marker för att till våren åter längta tillbaka. Helsingborg känns inte längre som den varma och trygga hemstad den en gång varit men nya vyer kan förhoppningsvis ändra på det. Jag längtar efter att få komma hem.

My hand has never felt this lonely
my eyes never been so hard to dry.

Du vet väl..?

Du vet väl om att du är värdefull.
Att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull.
För ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)

Att gräva en grop

När livet känns tungt blir man trångsynt. Det kan till exempel hända att man tror att den bästa lösningen består i att gräva ner sig i en grop. Gropen framstår som räddningen från allt ont, den ger skydd och trygghet. Det sista man vill är att lämna gropen och detta får en att vända taggarna utåt. Med dessa taggar och huggtänder försvarar man sig utan att se faran i att ligga kvar för länge. Sakta kvävs man tills allt känns fel fel fel. Omdömet är dock försvagat och istället för att göra det enda rätta, nämligen att inse att gropen är en dödsfälla, så gräver man ner sig ännu djupare. Inte förrän man är inne på de sista andetagen inser man sina misstag och risken är att det då kan vara för sent. Ingen finns längre kvar för att hjälpa en ut, för den som brydde sig vände man ryggen till i vrede och med felriktade anklagelser. Hur mycket man än önskar det ogjort går det inte, och insikten om vad man gjort blir till sten i ens hjärta. Skammen och sorgen är närmast outhärdlig, tillräckligt outhärdlig för att locka en att gräva en ny grop. Den hårda läxan är dock lärd, det blir inga fler gropar.

Good or Bad

Klockan är lite efter midnatt och en ny dag har just börjat. På en pub i London är min syster kvar i gårdagen. Jag kan inte bestämma mig för om livet känns bra eller dåligt just nu.

Mina ben värker så jag inte kan sitta still, hela jag är i usel form, framtiden är oviss och nuet krävande.. men ändå... Solen och värmen gör dagarna sköna, min c-uppsats i franska är äntligen klar, jag har tillbringat en trevlig kväll med vänner från laget och jag har en show med Flight of the conchords att se fram emot.

Vem har sagt att det ska vara lätt att leva...

Je ne t'aime plus tous les jours

Det lilla är inte alltid så smått. Det förstår dock inte du och jag är innerligt trött på att förklara. Lika trött är jag på att alltid vara den som ska leverera. Tystnad råder bara när två personer inte talar, så hur kan det då vara mitt fel?

Je n'ai plus rien a te donner, je suis indifférent à ton ignorance. Un futur avec toi me semble insupportable. Tes mots sont inutiles, je ne t'écoute plus. Tes regards sont inutiles je ne te regarde plus.

Je ne t'aime plus mon amour. Je ne t'aime plus tous les jours...