Trender och mobbing

Det är lustigt det här med trender. När jag var ung blev jag retad för mitt leende och fick ett elakt öknamn. Än idag tänker jag på hur mycket jag ska le eller skratta i olika sammanhang. Samtidigt är min elvaåriga lillasyster avundsjuk på mig för att jag har vampyrtänder. True blood, Vampire diaries, Twilight... vampyrer är typ det häftigaste som finns just nu, i hennes och kompisarnas värld. Men om vampyrer är inne måste väl något annat vara ute. Eller? Vad är det som bestämmer ett barns värde idag egentligen? Förr blev man retad om man bar glasögon eller såg ut på ett visst sätt eller var fattig - men 2012? Utan några vidare svårigheter tar jag på mig rollen som orolig förälder, granskar min systers framfart på facebook och försöker hålla koll på hur många kompisar hon har. Jag har förstått att många ser upp till henne och jag tänker att hon måste vara en positiv ledare, som visar tolerans och acceptans mot alla runt omkring. För det är så det fungerar. I varje grupp människor finns det några ledartyper och en del är självutvalda ledare medan andra blir tilldelade den rollen. Ledaren kan vara positiv eller negativ: Den positiva ledaren är inkluderande och skapar ett positivt grupptryck där det inte är okej att vara elak. Den negativa ledaren gör tvärtom - han eller hon bibehåller sin status som ledare genom ett negativt grupptryck. Väljer ledaren att utesluta någon ur gruppen gör de andra medlemmarna samma sak i rädsla över att själva bli uteslutna.

I min mellanstadieklass fanns bara negativa ledare. Vem skapar dem? Skolan? Omvärlden? Jag önskar att jag kunde få förklarat hur de tänkte, vad som drev dem till denna mobbing. Hur tänker de idag? Gör de samma sak på sin arbetsplats? För ett par dagar sedan blev jag inbjuden till en grupp som en tjej i min gamla klass skapat: klass 9D. Där diskuteras en klassträff och alla tycker det är en fullkomligt strålande idé - utom jag. Vad ska jag göra där? Jag undrar vad de egentligen tycker om mig nu, om de minns vad de tidigare sagt och gjort. Är det kanske ett rått skämt att bjuda mig?
"En fantastisk rolig tid hade man på högstadiet och nu samlas vi förhoppningsvis igen för att ha en rolig kväll tillsammans med en massa minnen och skratt från tiden då vi var tonåringar.."
Jag skrattade sällan på den tiden, jag hade ingen anledning. Jag var för upptagen med att skämmas över min oduglighet. Kanske borde jag gå, för att se hur de förändrats - om de har förändrats vill säga. För att på något vis få upprättelse, ett erkännande av min rätt att existera. Jag kommer dock inte att gå. Minnena är för starka och obehaget för stort. Jag är trött på att försöka passa in, trött på att låtsas, trött på att vara någon annan än mig själv. Varje dag påverkas jag av mitt förflutna men jag väljer att inte låta det styra mitt liv längre. Istället tänker jag på min syster och på trender och på hur just jag kan påverka någon att göra världen bättre.

Om vänskap

Lyckan kommer, lyckan går.

Vänner försvinner, vänskap återuppstår.

Jag mår som jag förtjänar och förtjänar det jag får.

Känner orden ventileras i tankarnas oändliga spår.

Trots allt som hänt,

står lyckans dörr på glänt.

Det är som allt jag känt

har blivit upp-och ned-vänt.

Där jag förut kände press

var orkeslös och less.

Har jag idag mod och finess,

klarar att hantera stress.

Med nytt mod går jag och bredvid går du,

det finns inget då bara framtid och nu.

Låt oss glömma det som varit, men inte det vi lärt:

Att tala med varandra för det är mödan värt.

 

 

Tillägnad min vän A.

En förtjusande dag som idag idag idag

Idag är det skärgård... En söndag då ingenting händer, då himmeln är grå och inga bilar hörs. Jag är som vanligt rastlös och vill träffa folk och hitta på något. Skillnaden nu är att det är en slags positiv rastlöshet. Jag har återfått mycket av den energi jag dränerades på i somras och vill nu göra saker för att det är roligt och inte bara för att fylla dagarna. Känner mig lite som ett barn som måste sitta still i skolan men som inget hellre vill än att springa ut på rast. Det kryper i benen och rycker i armarna sådär lite halvirriterande.

Ovanpå detta har jag tusen känslor som virvlar runt i kroppen. Vilken ska jag fästa mig vid? Vilka känslor är på riktigt? Osäkerheten bidrar till känslan av rastlöshet, jag vill ha klarhet, vill att någonting ska hända, vill få ett tecken. Samtidigt njuter jag av att känna allt detta, medveten om hur snabbt det kan vända. Ibland tror jag nästan att någon sitter med en fjärrkontroll och zappar för så fort kan känslorna förändras, klick, klick, klick så går jag från ledsen till hoppfull till glad.

En förtjusande dag som idag idag idag är jag hoppfull, glad, nervös, förväntansfull och uttråkad!

Ha det skärgård folks!

Om att blicka framåt

"You can look back but don't stare" lyder en fras ur sången Eight letters skriven av Robbie Williams. Att se dokumentären om Take That, från storhetstiden till återföreningen, gav mig hopp. Tiden kan läka sår. Tiden gör det möjligt att vinna nya erfarenheter, att mogna. En druva är inte god förrän den fått värme och tid att utvecklas, och den dagen det är dags att skörda kan allting hända. Bittra fiender kan skapa något tillsammans. Vänskap som förlorats kan återuppstå.

Att se tillbaka är en mänsklig företeelse. Vi minns, vi ångrar, vi saknar, vi begrundar det som hänt. Jag vill tro att det är så vi blir bättre människor, för det är det förflutna som ger oss viktiga lärdomar om livet. Ibland är det dock lätt att fastna i det som varit, vilket Robbie också förstått. Har man svårt att se framåt tittar man onekligen bakåt, men kanske fattas det bara att lyfta blicken lite högre. Kanske är dimman bara tät just nu. Det kräver mod att ta sig an framtiden, att se framåt, men den som vågar har allt att vinna. Så se tillbaka - men stirra dig inte blind.

Sommarsummering

Hösten är här, och med den isande vindar och strålande sol varvat med regn och allmänt rusk. Vantarna har åkt på för länge sen, det finns ingen som kan värma mina händer längre.


Jag är glad att sommaren är över. Den efterlängtade sommaren, den som skulle bli en underbar sommar fylld med konserter och festival, av arbete, minisemestrar och umgänge med vänner, förvandlades till något helt annat; en sommar av sorg, jobb, utmattning och långa kvällar på en altan i Påarp. Två månader utan aptit, en dags semester, ångest över att vara hemma, av att laga mat, av att gå i affärer, av att lyssna på musik, av att vakna. Jag har förlorat två av mina bästa vänner och det känns. Det kanske inte syns, det kanske inte märks - men det känns.

Till de få positiva sakerna hör att jag kommit andra vänner närmare. Det är sant det de säger - att det är när man mår dåligt som man får reda på vem ens riktiga vänner är. Jag har inte många vänner, har aldrig haft och kommer aldrig att få, men de jag har är jag mån om och jag hoppas de vet om hur viktiga de är för mig. I mitt huvud är jag en skugga men vänner och familj gör mig levande, om så bara för en stund, och jag längtar efter varje möte.

Sådana uppskattade möten har ägt rum på olika platser i sommar. En helg har spenderats på Beach soccer i Åhus, en annan i Stockholm. Om vardagskvällarna, efter jobbet, har jag hållt mig ifrån lägenheten för att slippa tomheten. Att fylla varje dag med aktiviteter eller möten har varit en överlevnadsstrategi. Lugn och ro ger plats åt för många förvirrade och hotfulla tankar.


Hösten är här och jag planerar min flykt som en flyttfågel. Lämnar gamla marker för att till våren åter längta tillbaka. Helsingborg känns inte längre som den varma och trygga hemstad den en gång varit men nya vyer kan förhoppningsvis ändra på det. Jag längtar efter att få komma hem.

My hand has never felt this lonely
my eyes never been so hard to dry.

Du vet väl..?

Du vet väl om att du är värdefull.
Att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull.
För ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)

Att gräva en grop

När livet känns tungt blir man trångsynt. Det kan till exempel hända att man tror att den bästa lösningen består i att gräva ner sig i en grop. Gropen framstår som räddningen från allt ont, den ger skydd och trygghet. Det sista man vill är att lämna gropen och detta får en att vända taggarna utåt. Med dessa taggar och huggtänder försvarar man sig utan att se faran i att ligga kvar för länge. Sakta kvävs man tills allt känns fel fel fel. Omdömet är dock försvagat och istället för att göra det enda rätta, nämligen att inse att gropen är en dödsfälla, så gräver man ner sig ännu djupare. Inte förrän man är inne på de sista andetagen inser man sina misstag och risken är att det då kan vara för sent. Ingen finns längre kvar för att hjälpa en ut, för den som brydde sig vände man ryggen till i vrede och med felriktade anklagelser. Hur mycket man än önskar det ogjort går det inte, och insikten om vad man gjort blir till sten i ens hjärta. Skammen och sorgen är närmast outhärdlig, tillräckligt outhärdlig för att locka en att gräva en ny grop. Den hårda läxan är dock lärd, det blir inga fler gropar.

Good or Bad

Klockan är lite efter midnatt och en ny dag har just börjat. På en pub i London är min syster kvar i gårdagen. Jag kan inte bestämma mig för om livet känns bra eller dåligt just nu.

Mina ben värker så jag inte kan sitta still, hela jag är i usel form, framtiden är oviss och nuet krävande.. men ändå... Solen och värmen gör dagarna sköna, min c-uppsats i franska är äntligen klar, jag har tillbringat en trevlig kväll med vänner från laget och jag har en show med Flight of the conchords att se fram emot.

Vem har sagt att det ska vara lätt att leva...

Je ne t'aime plus tous les jours

Det lilla är inte alltid så smått. Det förstår dock inte du och jag är innerligt trött på att förklara. Lika trött är jag på att alltid vara den som ska leverera. Tystnad råder bara när två personer inte talar, så hur kan det då vara mitt fel?

Je n'ai plus rien a te donner, je suis indifférent à ton ignorance. Un futur avec toi me semble insupportable. Tes mots sont inutiles, je ne t'écoute plus. Tes regards sont inutiles je ne te regarde plus.

Je ne t'aime plus mon amour. Je ne t'aime plus tous les jours...

Gamla rader

Sitter och tittar i en skrivbok och hittar några nedkladdade rader. En väldigt omärkvärdig text som dock väcker minnen till liv. Texten är kylskåpspoesi skapad av mig o Sle under en bartömningsfest:

"då jättesämst och bortanervösa
botten!
nu farlig het konst som fungerar
lite flottare extremt bra
det gillar vi"

Fotboll funkar minsann även på kylskåpet!

En lång väntan

Idag lyssnade jag på en låt jag inte hört på länge. Tankarna vandrade iväg på en nostalgisk stig kantad av kärlek, bitterhet, sorg och vrede. Du var den Första. Som gav mig komplimanger och visade mig en värld utanför min egen. Som fick mig att inse att jag existerar och är värd någonting. En vän som inte var som mina andra vänner.

Du var också den första vännen som vände ryggen till. Det sveket kommer jag aldrig att glömma. Du vände dig om utan ett ord, hukandes med svansen mellan benen. Din feghet gör mig svartögd än idag. Jag tror inte att jag sett dig i ögonen sedan dess.

Trots detta är jag villig att förlåta. Redo att svälja min stolthet och acceptera att du är som du är. Du behöver bara be mig. När jag hör min sång, den du en gång lovade att spela, då vet jag. Mitt bland publiken ska jag stå och sjunga med, och min blick ska än en gång möta din. En lång väntan är över.

Tomhet

Jag känner mig bortglömd. Det är ensamt.

Fan ta dig

Ja, dig. Du gör mig elak.

Stilla rusar jag

Utan förvarning kommer dem, tankarna. De som virvlar fram och tillbaka, upp o ner och ner o upp, runt runt och det går snabbare och snabbare och inget kan jag göra för att stoppa dem. Som dyker upp i mitt medvetande och tär hål på mitt inre och jag försöker mota bort dem men det går inte och det blir kapplöpning och jag förlorar och jag tänker vad har jag gjort för att förtjäna det här men sen hör jag den lilla hårda rösten som säger att nog förtjänar du det och det blir kaos inom mig och jag vill gråta med det går inte, hjärtat blir till sten och jag vill helst bara plocka ut det och slippa känna mer för det gör ont, så ont, och jag tänker att det är inte så här jag vill ha det så låt mig slippa snälla och jag undrar varför det bara ska vara upp till mig när vi är två och så blir jag arg och ledsen på samma gång och sen kommer behovet av att skriva ner allt det jävliga och efteråt känns det lite, lite bättre.

Timmen är sen. En ensam gatlyktas svaga sken silar sig in genom persiennerna. På väggarna syns randiga mönster, jag känner mig som i ett fängelse. Tankarna går runt runt i sökandet efter en utväg. Jag har letat länge nu, efter en hemlig lucka eller en dold port. Det enda jag funnit hittills är återvändsgränder och skinande hänglås. Jag blundar ett hjärtslag, försöker se mig själv hitta nyckeln. Vad jag istället ser är en falnande eld, glöd som långsamt blir till aska. Det sägs att hoppet är det sista som överger en, men jag känner mig redan övergiven.
Vad återstår då?

Abstinens

Upp med händerna! Jobba i sidled! Smäll på ordentligt!
Snabb kontring, diagonallöpning. Upphopp, vänta ut målvakten. Nu.

Brottas på linjen, motståndarens naglar gräver sig in i armen.
Växel, rysk spärr, inspel.
Slita sig loss, hoppa, upp med skottarmen för fler valmöjligheter. Vänta, vänta. Mål!

Varför valde jag fotboll? Man skadar ju sig bara...
Idag ska Sverige ge sig på Frankrike, tv-kvällen är räddad!
Larholm, Källman och Doder - ni är mina nya idoler.

Andetag

Lugna, djupa och långsamma. Flämtande, grunda. Livsviktiga.
Dålig kondition, rädsla eller upphetsning. Andetagen avslöjar oss.

Dina andetag är rofyllda. Det är sömnens påverkan, du ligger utsträckt och drömmer om... ja, om vad då? Jag sitter bredvid och kastar avundsjuka blickar på dig som får sova när jag måste arbeta, blickar du inte kan se. Mina tankar cirklar kring dig, vilken värld befinner du dig i just nu? Du mumlar något och drar efter andan, jag har svårt för att koncentrera mig.

Jag vill dela dina andetag.

Flickan i snön

Flickan i snön är blek och kall. Hennes kyla blir hennes fall.
Hon sitter bland vänner och nya bekantskaper,
fryser och skakar och vill åka hem.
Än vet hon ej hur gemenskapen smakar,
hennes mask har åkt på för så längesen.
Vem kan smälta klumpen i bröstet,
vem kan ge henne modet att leva?
Det tar flera år att bygga upp muren
men bara ett ögonblick att den rasera.
Ensam i det stora vita hon vandrar,
men lämnar efter sig spår i snön.
Så länge frosten behåller sitt grepp kan hon vända
och finna sin väg hem igen.

Tyst saknad

Det har varit tyst länge nu. Bruset av tankar som oroligt virvlat runt i kaos och mörker har försvunnit. Behovet att skriva om allt det mörka har tagit slut.

Lika lycklig som jag är just nu, lika rädd är jag för att åter falla ner i djupet. Jag letar efter tecken på att allting ska ta slut, men vad jag möts av varje dag är istället kärlek och trygghet. Kan det vara på riktigt?

I helgen som gick insåg jag plötsligt vad som håller på att hända. Samtidigt drog en enorm våg av sorg och saknad genom mig och fick mina ögon att tåras. För den dagen då för alltid får en djupare innebörd, kommer personen som en gång personifierade uttrycket inte finnas där och bevittna det.

Min längtan är så stark, smärtan så intensiv. Och ändå... Jag känner en hand fatta tag i min och känslostormen bedarrar. En annan känsla, nästan lika stark, tar över.

Jag tror den kallas kärlek.